En gång var den här staden min

Men nu finns inget av mig kvar.

Hejdå, älskade älskade hemstad.

I en dröm.

I en dröm om en flykt genom smutsig betong såg jag hur din ögon blinkade till. Jag såg hur dina ben skakade av höstkylan. Regnet slår mot marken, det lysses upp av dem släckta gatlycktorna. Regndropparna dansar med trädens löv och färgar betongen svart. Smutsen rinner ner som sminkfärgade tårar på betongfasaderna som står och stirrar ut som tomma ansikten mot världen. Allt kaos som var är nu samlat i en vattenpöl. Mörkret svepte in i dem tomma gatorna som vi gick på. Jag öppnar min mun och säger någoting till dig, men efter att mina ord har yttrats i mörkret så undrar jag om dem betydde någonting för dig. Om jag säger vad jag tycker, kommer du att fly igen?

Hatets man.

Det finns ingen man jag hatade så mycket som Fred när jag växte upp. Han var en stor uppblåst bebis i en mans skor! Vem är Fred? Fred från Scooby Doo så klart.

Vet du vad det är som går och går?

Nu sitter jag i en helt tyst lägenhet. Det ända som hörs är Markus Krunegårds röst och bakgrunds musiken. Jag kollar ut genom fönstret och längtar tillbaka till Lysekil. Det känns som att nu har Eskilstuna gjort sitt för den här gången, jag har inget att hämta här längre. Jag vet inte vad som hände men igår kom den ängsliga längtan till något annat. Den här gången är något annat en helt annan stad. Den här staden har blivit nog för mig just nu.

Ammun itseni sydämessä, mutta pyrkii silmä

En suostu uskomaan, mitä kirjoitit. Se tuntui niin epätodellinen, painajainen. Jotain, joka ei voisi tapahtua, mutta ilmeisesti se tapahtuu aina kun vähiten sitä mieltä. Luulen elämä ei ole koskaan helppoa.

”Laita käsi jonkun toisen olkapäähän ja antaa elämänsä sille. Varo sanoa liikaa, mutta väsyy niin helposti. Ammun itseni, mutta tavoitteena on silmä.”

My apologies sir’s n” mam’s

Jag har spännande bloggmatrial på lagret, men tyvärr har jag virus på datorn så jag kan inte sätta mig i lugn och ro och blogga om det. Förlåt!