Något vackert.

Jag känner att jag inte riktigt förfyllt mina löften. Men jag kan meddela att jag är nu hemma i Eskilstuna. Jag åkte igår klockan 15.35 från Lysekil till Göteborg med Pontus och Bella. 1 timmesväntetid på Centralen. Tåget gick 18.42+4 minuters försening för att dem skulle vänta in fyra personer från Trollhättan som skulle med tåget. Det spelade ingen större roll, jag kom hem i tid. 21.48. Totala resetiden med väntetid blev +6 timmar. Äsch, det gör inget jag är hemma nu, jag är mätt och jag har druckit en kaffe. Superskön förmiddag. Om några minuter ska jag åka in till Eskilstuna, träffa Robert och sen träffa Ida sen så bär det av till Bella. Asgött.

löften är ingenting om de inte hålls.

Det har redan gått fem dagar sen jag skrev. Jag märkar att jag inte hinner skriva så mycket. Det suger lite smått eftersom jag har väldigt mycket att berätta men nu hinner jag inte. Det är väldigt jobbigt.

I’m sorry, but I lost a war.

Jag vet att det var väldigt, väldigt länge sen jag skrev någonting alls här. Men jag har stött på problem. Jag får inte in något internet på min nya skoldator när jag är hemma, så det enda stället jag kan skriva ifrån är i själva skolan. Men här kommer två löften från mig till er.

• Jag lovar att hålla er uppdaterade, så mycket jag kan iallafall
• Jag lovar att berätta vad som har hänt den senaste månaden.

Fast det sista kan bli väldigt svårt eftersom mitt min är lite lätt dimmigt efter alla fester som redan har varit här nere på västkusten. Det var allt för den här gången, så hejdå.

En gång var den här staden min

Men nu finns inget av mig kvar.

Hejdå, älskade älskade hemstad.

I en dröm.

I en dröm om en flykt genom smutsig betong såg jag hur din ögon blinkade till. Jag såg hur dina ben skakade av höstkylan. Regnet slår mot marken, det lysses upp av dem släckta gatlycktorna. Regndropparna dansar med trädens löv och färgar betongen svart. Smutsen rinner ner som sminkfärgade tårar på betongfasaderna som står och stirrar ut som tomma ansikten mot världen. Allt kaos som var är nu samlat i en vattenpöl. Mörkret svepte in i dem tomma gatorna som vi gick på. Jag öppnar min mun och säger någoting till dig, men efter att mina ord har yttrats i mörkret så undrar jag om dem betydde någonting för dig. Om jag säger vad jag tycker, kommer du att fly igen?

Hatets man.

Det finns ingen man jag hatade så mycket som Fred när jag växte upp. Han var en stor uppblåst bebis i en mans skor! Vem är Fred? Fred från Scooby Doo så klart.

Vet du vad det är som går och går?

Nu sitter jag i en helt tyst lägenhet. Det ända som hörs är Markus Krunegårds röst och bakgrunds musiken. Jag kollar ut genom fönstret och längtar tillbaka till Lysekil. Det känns som att nu har Eskilstuna gjort sitt för den här gången, jag har inget att hämta här längre. Jag vet inte vad som hände men igår kom den ängsliga längtan till något annat. Den här gången är något annat en helt annan stad. Den här staden har blivit nog för mig just nu.

Ammun itseni sydämessä, mutta pyrkii silmä

En suostu uskomaan, mitä kirjoitit. Se tuntui niin epätodellinen, painajainen. Jotain, joka ei voisi tapahtua, mutta ilmeisesti se tapahtuu aina kun vähiten sitä mieltä. Luulen elämä ei ole koskaan helppoa.

”Laita käsi jonkun toisen olkapäähän ja antaa elämänsä sille. Varo sanoa liikaa, mutta väsyy niin helposti. Ammun itseni, mutta tavoitteena on silmä.”

My apologies sir’s n” mam’s

Jag har spännande bloggmatrial på lagret, men tyvärr har jag virus på datorn så jag kan inte sätta mig i lugn och ro och blogga om det. Förlåt!

tillbaka blick från framtiden.

Idag skulle var planen att jag skulle åka till Stockholm och kolla på Kristian Anttila , men när jag låg i sängen igår kom jag på att jag inte har några pengar. Så idag spenderade jag tiden med att använda presentkort och fika med Ida. Vi satt på Silvia och drack latte. Senare kom Jacob och Axel. Det var trevligt. Nu sitter jag och lyssnar på musik.